Det är konstigt hur tiden kan bete sig. Har den senaste timmen suttit i en sjukhussal, hört hur klockan tickat fram sekund för sekund men ändå har tiden inte rört sig något. Varje sekund har känts som en evighet och man vill bara gå fram till klockan och vrida fram tiden så att allt ska vara förbi. Men det går ju inte. Det hjälper inte att man vrider fram den en timme eller två för lik förbannat så sitter man där och väntar. Och sekunderna går fortfarande lika sakta.

Det har varit en omtumlande natt, mycket väntan, tröstande, funderande och försök till stöttande. Jag väntar fortfarande på att få besked, få veta vad som ska hända. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner mig så hjälplös. Fick inte följa med till Växjö fast jag ville. Nä, bara en anhörig får följa med, fast taxichauffören sa att jag kunde även om det blir en aning trångt. Bäst att lyda och åka hem istället. Men mina tankar finns där borta. Vad är det som händer, hur ska allt bli. Just nu känns det mesta oviktigt förutom Margaretha. Och Johan då förstås. Önskar jag kunde få sitta med honom och vänta på besked så han slapp sitta ensam.

Jag tycker inte om sjukhus, jag kommer nog aldrig att tycka om sjukhus. Det är bara elände och sjukdom och död. Och så luktar det rengöringsmedel, förutom under lunchen då det luktar skolmatsal. Ända sen far blev sjuk och sen farmor så klarar jag nästan inte av att gå in på ett sjukhus. Det är så fruktansvärt jobbigt att bara se sjukhusskylten och veta att det där inne finns människor som lider. Vill inte att det ska vara så...