Testar lite bara....

Måste ju testa det här med bilder... OCh det gick ju bra! Jag är ett geni! Tjoho!

Nere

Visst är det konstigt? Ena dan är allt bra och man mår hur bra som helst och tycker att livet nog ändå är ganska bra att leva för att sedan vakna dan efter och allt känns bara skit. Ska det vara så här? Är det nåt jag måste lära mig att leva med? För i så fall vill jag inte vara med...

Vaknade i morse och kände mig ledsen. Varför vet jag inte, för jag kunde inte fått ett bättre uppvaknande (som jag inte ska gå in på här!). Känns som jag gått i en dvala hela dan. Vet inte var dagen tagit vägen men den är snart slut och jag ska gå och lägga mig. Kanske är lika bra det för imorgon kanske allt är bra igen. Susanne kom och hälsade på vilket var väldigt trevligt. Gillar S hon verkar vara så klok samtidigt som hon inte är perfekt så man blir irriterad på henne. Även om vi inte träffats så många gånger så tror, och hoppas, jag att vi kan bli vänner för det skulle jag vilja. Vänner ja, dom lyser ganska bra med sin frånvaro just nu. Kanske är mitt eget fel som inte ringer dom oftare, men å andra sidan kan ju dom höra av sig ibland också. Ska iallafall träffa Anette imorgon. Vi ska shoppa julklappar (om man nu kan hitta några i den här lilla stan...och just det...man ska ju veta vad man ska köpa också. Vad köper man till dom som redan har allt?) och fika och bara ha det allmänt trevligt hoppas jag. Hon är rolig! Påminner mig så mycket om min norrländska ängel, vilken jag saknar väldigt mycket.

Lyssnar på Sarah McLachlan. Hennes röst får mig att rysa. Texterna talar direkt till mitt hjärta och hon får mig att känna mig både lycklig och sorgsen samtidigt. Hon har nog en röst så lik en ängels man kan komma.

in the arms of an angel
fly away from here
from this dark cold hotel room
and the endlessness that you fear
you are pulled from the wreckage
of your silent reverie
you're in the arms of the angel
may you find some comfort there

~ Angel av Sarah McLachlan ~

Spiderman på tv

Så det är Spiderman på tv just nu. Väldigt bra film om jag ska tycka nåt.

Undrar lite, varför är det så att man har tonvis att skriva när man mår dåligt men så fort man bara är lycklig och mår bra så har man absolut inget att skriva om? Ska bryta den trenden nu tror jag...

Jag är lyckligt! Så som jag känner just nu har jag aldrig någonsin känt förut. Jag känner mig lugn inombords. Allt kommer att ordna sig och jag kommer att ha Johan vid min sida oavsett hur jag mår. Hans stöd de senaste dagarna har varit ovärderligt och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort utan honom. Han gör mig riktigt lycklig på ett sätt som ingen annan någonsin har kunnat. Med honom känner jag mig hel! Han ser mig precis som jag är och han accepterar mig för den jag är oavsett om det är en dålig dag eller allt är strålande bra. Är så glad att jag fick träffa en sån underbar människa som Johan är.

Skar mig

Så jag var hos läkaren idag. Lyckades få en tid trots allt bollande fram och tillbak så lyckades jag till slut få prata med en person som insåg hur illa det står till med mig. Skar mig i armen. Så dumt men det kändes som att ingen lyssnade på mig så jag tänkte att kanske om jag gör nåt dumt att dom lyssnar. Kommer inte hända igen för det var så oerhört dumt gjort. Förlåt! Fick träffa en bra läkare som lyssnade på mig. Han sjukskrev mig åtminstone till den 1/12 och känner jag att jag behöver mer tid så förlänger han den. Han skulle ringa mig dan innan och höra hur jag mår. Det är en bra läkare som gör så.

Igår

Jag fyllde år igår. 27 år! Känner mig så trött så trött. Känner mig mer som 80 iställt för 27. Orkar snart inte mer... Hade en helt underbar dag igår. Fick frukost på sängen. Johan gick upp och bakade scones och kokade te. Min present var bara ett papper men det är den finaste presenten jag någonsin fått och det här lilla pappret betyder så oerhört mycket för mig. På kvällen började det dessutom att snöa. tror aldrig att jag haft snö på min födelsedag, om man bortser ifrån när jag bodde i Skellefteå. Idag har dock allt regnat bort.

Har varit värsta ovädret inatt och nu på morgonen. Regn och blåst! Just nu är det fint, det blåser lite och är kallt men det regnar åtminstone inte. Känns som hela mitt huvud ska explodera. Borde vara på jobbet nu men jag orkar inte. Känner mig helt matt och gör inte mycket mer än bara gråter. Har försökt prata med dom här i Ljungby men dom hänvisar mig till Hässleholm hela tiden. Behöver få prata med någon snart. Vet inte vad jag ska ta mig till. Undrar om inte alla skulle ha det mycket bättre utan mig? Det är bra att Johan kommer hem från jobbet snart för då kan han hindra mig från att göra nåt dumt.

Telefonen ringde just. Var en sköterska från Hässleholm som tyckte att jag skulle ringa Ljungby igen och propsa på att få en tid eftersom hon hörde hur dåligt jag mår. Frågan är bara om dom kommer att hjälpa mig? Eller dom kanske bara hänvisar tillbak till Hässlehom igen...

Orkar inte mer. Är så trött...

Måndag och höststorm

Undrar just om det är ett tecken att allt kommer att gå åt skogen....Det är full storm ute och regnet piskar mot rutorna. Om en stund ska jag sätta mig i bilen och kör det 3,5 milen till jobbet ännu en gång. Fast denna gången känns det ännu mindre roligt än vanligt. Måste prata med min chef idag och jag vet absolut inte hur det hela kommer att förlöpa och vad som kommer att komma ut av det. Drömmen vore ju att allt skulle lösa sig, hon skulle förstå hur jag känner och försöka tänka sig in i hur hon skulle känna det om det var hon som var i mina situation och sedan ändra på sitt sätt att vara. Förmodligen kommer det inte att bli så men man kan ju hoppas. Istället kommer hon att sitta där och försvara sig och inte alls förstå vad jag menar och inte ens försöka föreställa sig hur man kan känna att hela tiden, varje dag känna sig ifrågasatt och påpassad. Ringde för övrigt till HTF för att höra vilka rättigheter jag har vad gäller pengarna men det var inte myket hjälp jag fick där. Jag är ju inte medlem och när han som svarade fattade det så blev han högst ovillig att hjälpa mig. Så det gjorde att jag tappade modet ännu lite mer. Nåväl Johan finns där som ett stöd och det är jag väldigt glad för. Vet inte hur det skulle gått utan honom. Jag klarar mig alltid, det brukar jag göra, men det är skönt att någon finns där för en.

Imorgon

Imorgon ska jag prata med min chef. Undrar just hur det ska gå? Just nu känns det mest jobbigt att behöva gå till jobbet och ta det snacket med henne. Känns ändå som att det är jag som förlorar i slutet hur jag än gör. Kan nog glömma förlängning efter januari. Men, å andra sidan, vill jag kanske inte fortsätta heller. Jobbet i sig är roligt men arbetsplatsen är väl inte den bästa kanske. Vill inte mer, orkar inte mer. Ska det alltid vara så här? Kanske känns det bättre imorgon nät vi pratat, kanske inte. Hur som helst så kommer det ta tid innan jag kommer att må bra. Har för övrigt sökt en "massa" andra jobb här omkring. Hoppas verkligen jag får nåt av dom. Det jag helst vill ha är i en butik nere i stan. Bara 25 timmar i veckan men ändå. Tänk att få slippa pendla varje dag. Kan ju till och med lämna bilen hemma och gå till jobbet. Så skönt det skulle vara! Bäst att man får lite sömn innan drabbningen imorgon...

Så...

...då var man ensam igen. Eller kanske inte riktigt så men min kära sambo kryper omkring under skrivbordet och svär över alla sladdar som tar en massa plats så att han inte kan få in sina sladdar till sin nya dator. Jo Johans nya dator kom idag och då blev man genast tvåa här i huset för ett tag. Men det unnar jag honom! Han är väl värd allt gott som händer honom...Dessutom rockar datorn fett! Men jag håller mig till min gamla stationära, har inte så mycket till övers för bärbara datorer. Men jag kan lätt leva med den datorn! Och med min älskade sambo oavsett om han är en "tönt". Han är ju min tönt!!!

Utnyttjad?

Känner mig väldigt utnyttjad på jobbet just nu. Har dessutom inget förtroende för min närmsta chef och det blev än mindre idag. Så jag fick min tidrapport och gissa om jag blev glad när jag såg att jag skulle få 3500 i bonus för oktober månad. Alltid kul med extra pengar och så mycket tjänar man ju inte på det jobbet. Skrev under och vara mest glad men idag kom min chef och sa "ledsen men du får inte dom pengarna för du uppfyllde inte samlyssningsmålen. Jag som missade att ta bort dom. Hemskt ledsen." sa hon och sen gick hon. Hon mumlade nåt om att jag inte erbjuder kunderna något i alla mina samtal och det var det som drog ner mitt beyg så att jag inte ska få pengarna. Visst det är bara pengar men jag känner mig helt värdelös och utnyttjad och kan ju känna att oavsett vad jag gör så får jag det ändå i baken efteråt. Min chef har dessutom varit på mig dagligen och frågat hur jag mår bara för att jag en dag sa åt henne att jag har ont i ryggen. Råkade sätta mig vid ett icke ståbord och då kom hon direkt och ifrågasatte det. Hallå jag är väl vuxen! Visst hon kanske gör det för att hon bryr sig men då är hon förbannat klumpig för jag känner det mest som att hon ifrågasätter mig hela tiden och är på mig. För nog är det så att jag känner efter en gång extra om jag verkligen har ont i huvudet och stannar hemma?!? Eller inte! Jag tycker om mitt jobb men inte min chef. Så det blir till att försöka hitta ett nytt jobb. Är bara så rädd att samma sak ska hända på nästa jobb, att jag mår dåligt av att jobba där (som jag faktiskt gör just nu) och att det blir samma sak igen och igen och igen...

Alla helgons helg

I helgen är det alla helgons helg, en tid då man kan ta en minut eller två att tänka på alla nära och kära som inte längre finns med oss här på jorden. Jag tycker det är så synd att det bara blivit ett enda stort jippo för alla ungdomar (ja jag låter som en gammal tant men det kan jag leva med!) det här med Halloween. För det första så är det bara ett kommersiellt trick skapat av någon slug köpman i det stor landet i väst. Enbart ännu ett sätt att tjäna pengar! För det andra så går hela poängen förlorad då alla bara klär ut sig till spöken och häxor och sedan går ut och super skallen i bitar! Suck!

Sitter här och tänker på min mormor och morfar som jag saknar något alldeles otroligt. Morfar dog när jag var tio av en hjärtatack och fem år senare, veckan innan jag skulle konfirmeras dog mormor av en hjärtinfarkt. Trodde att mitt hjärta skulle gå sönder och aldrig mer läka, så onte gjorde det när mormor dog. Älskade henne så mycket och gör ön. Jag vet att dom sitter någonstans och vakar över mig och är med mig vad som än händer och det är en stor tröst.

Min farmor dog för fyra år sedan av ålder. Hon blev 90 år och levde ett väldigt rikt liv. Kom aldrig henne så nära som mormor men jag älskade henne innerligt också. Hon dog när jag pluggade i Västerås och det var först på hennes begravning som jag fattade att hon verkligen hade dött och aldrig mer skulle bak en spettkaka till eller bjuda på en glass till ur hennes aldrig sinande glassförråd. Jag kunde inte sluta gråta när jag väl började. Det är enda gången som jag faktiskt sett min far gråta.

Det finns så många fler som jag har känt och som nu är borta och som jag saknar mer eller mindre. Just nu är jag väldigt orolig över vad som ska hända med far. Hanhar fått svarpå sina hjärnröntgen och det finns förändringar så läkaren har skickat det vidare till Lund så att dom får titta på det. Vill inte, orkar inte, gå igenom samma sak en gång till som då han opererade sin hjärna -96. För tänk om han inte klarar det denna gången?