Gråter

Min själ gråter men jag kan inte. Skulle behöva gråta mycket och länge känner jag men jag kan inte. Behöver få ur mig all sorg och alla känslor som byggs upp inom mig men vet inte hur. Har någon som lyssnar och som ser mig som den jag är men det känns ändå som att ingen någonsin kan förstå mig riktigt.

Solen skiner utanför fönstret men jag har rullat ner persiennerna och har inga planer på att rulla upp dom. Helst skulle jag bara vilja gå och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och bara gråta. Men det går ju inte för här kan jag inte stanna, Johan kommer ju hem nån gång också och då ska jag ju vara borta här ifrån. Är nog lika bra att åka till jobbet idag också men det känns ungefär som att bestiga ett berg att ta sig dit och faktiskt gå in idag. Kommer jag väl dit och sätter mig i telefon brukar det gå lättare men idag vet jag inte. Tycker om mitt jobb väldigt mycket men ibland blir det för mycket. Ska ju dessutom jobba till 23...

Borde nog inte skriva så ärligt och självutlämnande som jag gör men denna dagbok är för mig och enbart mig. Vill man läsa den så gör man det och tycker man inte om det jag skriver så är det inte mitt problem, man kan ju låta bli att läsa eller hur?!