Grått och trist

Det regnar idag men ändå känns livet ganska härligt. Var på OAS-möte igår med Jessica. Var helt underbart, precis vad jag behövde. Carola kom på suprisebesök och sjöng en del och pratade om Gud en del så det var väldigt roligt. Har accepterat att det som sker det sker och det finns inget vi kan göra för att hindra det. Har min tro och den kommer jag alltid att stå fast vid även om jag förmodligen kommer att tvivla ibland och ompröva den ibland. Känns så skönt att veta att det som sker är till det bästa för mig.

Har för övrigt lagt ner allt vad män heter....trodde att det skulle vara jag och Johan hela livet men det verkar inte bli så. Han vill i och för sig jobba här nere men blir det bättre för det? Kommer han ändå att veta vad han vill? Är det mig han vill ha? Jag vill gifta mig och skaffa barn och man blir ju inte yngre direkt. Vet inte alls var jag har Johan och vad han tycker och känner. Vet dock att jag alltid kommer att han en plats för honom i mitt hjärta även om vi bara kommer vara vänner. Vill ha honom i mitt liv om det så bara är som vän!

Har beslutat mig för att sluta på jobbet den 15/8 när vår Proffice-anställning slutar. Mår inte bra av det jobbet och jag är ganska övertygad om att jag kan få nåt annat jobb istället. Söker för fullt jobb i hela skåne. Skulle dock vara lite kul att söka jobb lite längre upp i landet men vet inte om jag vågar. Fast det är kanske precis vad jag behöver!? Men inte så långt iväg att jag inte kan träffa mina vänner....

Ett oändligt mörker

Är på väg ner igen. Jag vet att jag kommer att hamna på botten om jag inte lyckas ta mig upp. Frågan är bara hur jag ska klara av det denna gång? Johan finns där för mig men han är ju så långt borta....Mår inte bra av jobbet jag har. Mår inte bra av vissa människor omkring mig. Känns som att alla rycker och sliter i mig från alla håll men jag orkar inte blir ryckt och sliten i. Vill helst bara dra täcket över huvudet och glömma världen. Funderar mycket över mitt liv. Vad är det för liv jag lever egentligen? Skulle helst av allt åka iväg någonstans där ingen känner mig och ingen vet vem jag är, en plats där jag kunde få vara mig själv bara för en liten stund. Varför är det så fullt att må dåligt? Varför ska man inte få vara ledsen och gråta när det är det man helst av allt vill? Bara att bita ihop säger ni, men det är inte så enkelt. Inte när dom mörka tankarna kommer och man helst av allt vill försvinna....

Kommer jag någonsin att se ljuset igen?