Tänk så lång man har gått i sitt liv. Och nä jag menar inte bokstavligt! Alla saker man lärt sig, alla saker man gjort och alla känslor man känt! Och ändå är man inte mer än 26!

Undrar om jag någonsin kommer att kunna bli så där superkär i någon som jag blev i Johan? Känns inte som det....Visst finns det fina pojkar att titta på och prata med och visst finns det killar som jag tycker väldigt mycket om (som min kollega) men det känns så avlägset att kunna bli riktigt kär i någon. Förälskad kan jag bli men det räcker ju inte. En förälskelse är som en ljummen vårvind, skön för stunden men helt plötsligt kan det börja blåsa kallt! Jag var nog förälskad i min kollega men nu vet jag inte. Det var hans fina leende och hans vackra ögon...Men sen då? Jag ser han som en vän och inget annat. Inte för tillfället åtminstone...Dessutom har jag hört att han är intresserad av nån annan och då finns det ju ingen anledning att ens tänka i dom banorna....Men jag är fortfarande förvirrad vad gäller honom!!!

Fick så dåligt samvete igår. Ska ju till J&P på midsommar och igår ringde en av mina vänner och undrade vad jag skulle göra. Sa vad jag skulle göra och hon lät så ledsen och sa att då fick hon väl fira midsommar ensam. Så fort det gäller henne får jag dåligt samvete för det känns som att om man hittar på nåt och hon inte är med så blir hon så besviken. Som igår, då var jag hemma hos en gemensam vän till oss och hon var inte med. Då ringde hon och det kändes precis som att hon satt och undrade varför inte hon blivit bjuden. Men vi måste väl ändå få träffas själva nån gång utan att bjuda in henne även om dom bor i samma stad? Är lite jobbigt för vi är dom enda vännerna hon har som hon umgås med...Jag sa att hon säkert kunde följa med dit jag ska men det ville hon inte....

Nu ska jag äta frukost!